Idag hämtade jag urnan. Bröt ihop innnan jag kommit ut från kliniken med den och satt och yperventielerade tills jag höll på att svimma i bilen. Det är så slutgiltigt nu. I en liten träurna finns allt som är kvar av min älskade Chock. Mitt hjärta, min stora kärlek. Har så många minnen.I hela hans liv har jag sörjt honom. Från den dagen han blev själv när mamma och syskonen åkte och han tvärvände som hund och blev en rädd, orolig liten valp. När han var 15 månader så flyttade vi till Sthlm och från den dagen vände det igen. Med åren blev han en ganska trygg, lugn och harmonisk hund och jag var hans liv, hans trygghet. För Chock fanns bara jag. Vi hade en samhörighet som inte går att beskriva. Vi förstod varandra till fullo, utan ord. När han blev sjuk -07 fanns det inget hopp om att han skulle bli gammal. Från den dagen visste jag att jag skulle förlora honom i förtid och jag gjorde allt för att göra hans liv så innehållsrikt som möjligt. Han gav mig så mycket glädje på alla sätt, men oxå mycket huvudbry. För i grunden var han ju ändå en mentalt dålig hund, men det som bar honom framåt var hans stora sociala kamplust och enorma arbetslust. Och jag. När han var 7 år så gac veterinären honom 6 månader till ungefär. Vi fick 2 år. 2 år fyllda av glädje och sorg. 2 år av oro och hopplöshet men oxå av hopp och ljus. Han led inte på något sätt. Han var alltid glad och positiv. Han hade sällan ont.
Vi sysselsatte oss med spår i olika former, tricks och dans. Han fick bära bollen på promenaderna och det var hans stora lycka i livet. Föremålsintresset den hunden hade önskar jag att mina schäfrar hade oxå. Det var så skönt, för ville jag att Chock skulle bli extra glad så var det bara att ta fram en boll och låta honom bära. Då strålade det om honom!
Nu är det dags att börja bearbeta sorgen tror jag, för jag känner mig som en urlakad disktrasa. Jag har förlorat flera hundar i förtid men ingen har betytt i närheten så mycket för mig som Chock. Man älskar ju alla sina djur, men jag har inte älskat någon så intensivt och djupt som Chock, och jag tror aldrig att jag kommer att göra det.
Urnan står på hyllan i vardagsrummet och där kommer den att få stå kvar tills jag känner mig redo att göra annat. Nu är han hemma och hos mig igen.
Vi sysselsatte oss med spår i olika former, tricks och dans. Han fick bära bollen på promenaderna och det var hans stora lycka i livet. Föremålsintresset den hunden hade önskar jag att mina schäfrar hade oxå. Det var så skönt, för ville jag att Chock skulle bli extra glad så var det bara att ta fram en boll och låta honom bära. Då strålade det om honom!
Nu är det dags att börja bearbeta sorgen tror jag, för jag känner mig som en urlakad disktrasa. Jag har förlorat flera hundar i förtid men ingen har betytt i närheten så mycket för mig som Chock. Man älskar ju alla sina djur, men jag har inte älskat någon så intensivt och djupt som Chock, och jag tror aldrig att jag kommer att göra det.
Urnan står på hyllan i vardagsrummet och där kommer den att få stå kvar tills jag känner mig redo att göra annat. Nu är han hemma och hos mig igen.
Många kramar från oss! Lider verkligen med dig! En väldigt sorglig men samtidigt oerhört fin text du skrivit fylld med kärlek.
SvaraRaderaKikki & pudlarna
Känner verkligen din sorg i det du skriver.. önskar jag kunde säga något tröstande men jag vet att förlora en vän gör ont..
SvaraRaderaKramar från Johanna & Gizel
Vad jag känner med dig. Jag förlorade min älskade boxertik i somras. Hon fick sin dom när hon var 6 år, mycket grav spondylos och diskbråck. Allt det vi gick igenom tillsammans från att hon var valp till att hon dog, gav oss en väldigt speciell relation. Hon var mig närmast, alltid. I mitt hjärta men också fysiskt. Jag var alltid med henne och hon med mig, på jobbet, med familjen, på landet, på resor, när jag sov och när jag var vaken. Hon var också upphov till vår familj då jag träffade min man på ett spårläger vi var på. När hon dog blev jag helt vilsen. Första dagen gick jag bara runt runt i huset, från rum till rum och viskade hennes namn. Högre och högre. Jag kunde inte fatta att hon inte fanns mer. En oerhörd smärta.. Vi fick ändå ytterligare fyra år tillsammans. Nu står hon i sin urna. Jag är inte redo ännu att låta henne gå. Varje dag saknar jag henne och ibland när jag är ute och går med min andra hund, känner jag hennes närvaro. Då vänder jag mig långsamt om, och tror mig se henne som en mörk skugga bakom mig, som alltid bakom mig, och då kan jag både le och gråta. För hon finns med mig, i mina tankar och i mina minnen.
SvaraRadera