Jag står snart inte ut längre. Det har nästan gått sex veckor nu, men det känns som igår. Den dagen, fy fan.
Den började med att jag gick till jobbet. Chock var som vanligt, åt sin mat och var lika glad som han alltid är. Jag jobbade dag, 7-15 och vid 9 fick jag ett sms av min sambo där han skrev att Chock kräkt. Det oroade mig inte så mycket. När jag kom hem vid 15.30 så hade han kräkt på flera ställen och var lite nere. Provade att ge honom godis, för när han inte tar det så är han sjuk. Han vill inte ha. Jag var jättetrött och la mig för att vila ett tag. Chock var ju inte pigg så jag kunde ju ändå inte åka iväg och promma med hundarna.
Chock lägger sig på fårskinnet bredvid sängen, men kommer inte till ro. Han växlar mellan att ha huvudet mot väggen och att lägga ner det på golvet. Till sist kommer han upp till mig och lägger sig på sidan längs med min kropp. När vi ligger där så känner jag hur fort han andas. kände väl på mig att det var något och resten står i tidigare inlägg.

Jag funderar mycket på vad jag kunde gjort annorlunda, hur hans liv var och om jag gjorde tillräckligt för honom de 9,5 åren han fanns hos mig. Jag har ju haft honom sedan tre veckors ålder. Han kom dagarna innan jag sålde min häst.

Yessy sprang på honom i skogen och han blev jättehalt. Han tål ju inte NSAID preparat så han fick fem Cartophensprutor på 6 veckor. Vet trodde att de var dessa som orsakade magblödningen.

Hade jag varit mera uppmärksam så hade inte Yessy sprungit på honom och då hade han levt nu. Den sista dagen tillbringade han ensam hemma när han mådde dåligt. Det är något jag har svårt att komma över.

Han aska finns hos vet sedan två veckor tillbaka men jag kommer mig inte för att hämta den. Jag vet inte vad jag ska göra med den! Jag vill ha honom hos mig, men samtidigt känns det lite konstigt att ha honom på en hylla. Måste bestämma mig snart.

Jag gråter fortfarande varje dag. Jag saknar honom otroligt mycket! jag har bara drömt om honom en enda gång, trots att jag hoppas att jag ska göra det varje gång jag går och lägger mig.
Ibland känns det som jag lever i ett vakum och lilla minsta negativ sak som händer blir en jättegrej för mig just nu. Har ingen kontroll alls på mina känslor. Jag lever på, jobbar, tränar med hundarna osv men det mesta känns meningslöst. Jag gör det för att inte deppa ner mig totalt. Jag tror inte att folk märker hur dåligt jag faktiskt mår, inte ens min sambo, och det är nog lika bra det.