Depp

Konstigt nog så kännr jag mig lugnare nu. Urnan står på hyllan, bredvid den står ett ljus. Han är hemma igen och jag slipper tänka på rädslan för att hämta urnan och gå in på kliniken. Det var asjobbigt, absolut men på något sätt känns det lättare nu ändå. Nu ska jag försöka gå vidare med Chocken djupt bevarad i mitt hjärta. R.I.P Älskade älskade hund!

Hur hittar man motivationen för att träna och tävla med de andra två? Just nu känner jag bara att jag skiter i allt tävlande men det är ju egentligen det i grunden jag vill göra. Anledningarna till min träningsdepp är många.
Detta året har varit skit på många sätt med oro och negativitet från olika håll och så bortgången av Chock. I vintras parades Vira och fick valparna i April. Fick hem henne i juni och i Juli fick hon kennelhosta. I September visade det sig att hon hade Anaplasma och Borrelia dagarna innan vi skulle tävla Högre och hon fick Ronaxan i 6 veckor. Efter detta så betedde hon sig lite märkligt och sen stukade hon handleden och ska ta det lugnt i ett par veckor till. Till vintern/våren ska hon paras igen och jag vet inte ens om hon är frisk från Anaplasman. Bara det känns oroligt. Hur ska man ens kunna få någon form av tävlingssug när man inte kan tävla sin hund på 2 år?
Javisst har jag Yessy oxå men eftersom hela året varit depp för olika saker, så har jag inte kännt så jättemycket för att lägga energi på lydnaden med henne. Och hur ska man kunna tävla en hund som bara går bra i specialen?

I December åker jag och sambon till Florida och sen Jamaica och när jag kommer hem därifrån så hoppas jag att mitt träningssug har kommit tillbaka.