Sök!

Idga var det kallt! men vi var fyra stycken som envisades med att träna i den djupa (20 cm drygt) snön. Vi körde på den ny bana. Vääldigt kuperad neråt på båda sidor. Jag bestämde mig för att köra framslagsträning med Yessy och hade väl tänkt köra en 8 skick eftersom det var så tungsprunget.
Figgarna fick Mildosttuber för att slippa ta av sig vantarna, och fick direktiv om att ta med henne framåt 10 meter ca, sedan säga "klar" i walkien så att jag kunde kalla in henne.
Skicken idag blev jättebra. Raka intensiva men balaserade, framslag på 11 av 12 skick! Avslutade med en markering på Ida på 40 skall och den var liite seg i början men tod sig efter några skall. Men det är klart. Tung kuperad bana och 12 skick. jag är iallafall jättenöjd med dagens träning även om jag höll på att frysa ihjäl ett tag där.

Viran lullar vidare. Skittrist :-(

Flying

Var och körde flying/framslag på fält idag. 12 skick totalt i snön, och Yessy gjorde fina flyingskick, förutom två. Figgarna matade framåt med godis, och jag kallade in och eftersom hon sökte mig varje gång så skickade jag direkt vidare. Så kul att det funkade så bra redan första gången vi gör detta. Fler såna här pass kommer det att bli.

Kom att tänka på en annan sak. Jag har inte fått ett utbrott på Yessy sedan JULI!! Senast jag fick det, så var jag väldigt orättvis och jag blev tillsagd av dem som stod och tittade på. Så skönt med människor som vågar säga till en trots att de inte känner en så bra. Visst, just då höll jag inte med dem, men såklart att de hade rätt! Iom att jag bara tränar lydnad nu när jag verkligen är i balans själv (tränat fyra gånger på 8 veckor), så blir oxå träningen bra. Jag skäms för de orättvisa utbrott jag fått på henne, och jag hoppas och önskar att de jag tränar med säger åt mig ordentligt om jag är på väg att få ett igen.

:-)

nattjobb, trött

Inte har det hänt mycket på hundfronten de senaste dagarna. Har jobbat tre nätter och då är jag alltid trött mellan, så det blir bara en långprommis och kanske lite inomhusträning. Jag älskar att det finns ett elljusspår nära mig! Brukar gå 5-7 km med Yessy i Nome och expander och Vira lös. Helsjysst!
Inne har Yessy tränat på enstegskryp och Vira på vinka. Vira kan nu vinka med höger samt med vänster framtass så vi tränar just nu på att vinka med båda :-)

Idag och imorgon blir det sök, tyvärr bara med två andra personer. Svårt att få ihop grupper när många tränar med andra oxå. Men jag ska helt enkelt passa på att köra framslag/flying med Yessy på fält, iallafall idag. På tisdag hoppas jag att vi är iallafall fyra stycken så man kan köra lite mer strukturerat i skogen med en på stigen. Blir mest sök just nu märker jag, men tyvärr så får inte Vira springa så mycket, och det är snö överallt så spår är inte att tänka på. Tror iallafall att jag ska träna lite lydnad med Vira i dagarna så att hon får göra nåt kul oxå.

Ljus!

faktiskt så ser jag ett ljus. Sen jag hämtade urnan så känner jag mig mycket lugnare inombords.

jag har tränat lite med Yessy i helgen och avacerat lite i söket. I lördags vart vi bara två så jag tänkte att jag testar att skicka tomt en del. Det vart sex tomskick, fig på sjunde, sen sex tomskick och fig på sjunde igen. Hon skötte sig riktigt bra och gjorde en hel del fina framslag. Full dragning utåt hela tiden!

Idag, söndag så vart vi tre stycken och jag tänkte at tillfället i akt att testa skicka tomt idag igen. Så det vart fem tomskick, fig på sjätte, två tomskick, fig på nionde, tomtskick och fig på tionde.
Hon gick jättefint idag oxå! Inga problem att låta sig skickas ut på medvindssidan trots att figgen var på motvindssidan. Fiiin fokus och bra slag!

Viran har fått spåra lätta spår två dagar i rad. Det går ju som vanligt,, alltså väldigt bra :-)
Hon känns inte i form. Hon är trött och emellanåt tycker jag att hon verkar lite låg. Hennes hälta är iallafall borta, och det är ju skönt. Hon har fått akupunktur två gånger och ska få en behandling till på onsdag. Fortsatt lugna promenader i några veckor till.

Tiden går och om 2,5 vecka drar vi till USA och Jamaica!

Depp

Konstigt nog så kännr jag mig lugnare nu. Urnan står på hyllan, bredvid den står ett ljus. Han är hemma igen och jag slipper tänka på rädslan för att hämta urnan och gå in på kliniken. Det var asjobbigt, absolut men på något sätt känns det lättare nu ändå. Nu ska jag försöka gå vidare med Chocken djupt bevarad i mitt hjärta. R.I.P Älskade älskade hund!

Hur hittar man motivationen för att träna och tävla med de andra två? Just nu känner jag bara att jag skiter i allt tävlande men det är ju egentligen det i grunden jag vill göra. Anledningarna till min träningsdepp är många.
Detta året har varit skit på många sätt med oro och negativitet från olika håll och så bortgången av Chock. I vintras parades Vira och fick valparna i April. Fick hem henne i juni och i Juli fick hon kennelhosta. I September visade det sig att hon hade Anaplasma och Borrelia dagarna innan vi skulle tävla Högre och hon fick Ronaxan i 6 veckor. Efter detta så betedde hon sig lite märkligt och sen stukade hon handleden och ska ta det lugnt i ett par veckor till. Till vintern/våren ska hon paras igen och jag vet inte ens om hon är frisk från Anaplasman. Bara det känns oroligt. Hur ska man ens kunna få någon form av tävlingssug när man inte kan tävla sin hund på 2 år?
Javisst har jag Yessy oxå men eftersom hela året varit depp för olika saker, så har jag inte kännt så jättemycket för att lägga energi på lydnaden med henne. Och hur ska man kunna tävla en hund som bara går bra i specialen?

I December åker jag och sambon till Florida och sen Jamaica och när jag kommer hem därifrån så hoppas jag att mitt träningssug har kommit tillbaka.

Sorg

Idag hämtade jag urnan. Bröt ihop innnan jag kommit ut från kliniken med den och satt och yperventielerade tills jag höll på att svimma i bilen. Det är så slutgiltigt nu. I en liten träurna finns allt som är kvar av min älskade Chock. Mitt hjärta, min stora kärlek. Har så många minnen.I hela hans liv har jag sörjt honom. Från den dagen han blev själv när mamma och syskonen åkte och han tvärvände som hund och blev en rädd, orolig liten valp. När han var 15 månader så flyttade vi till Sthlm och från den dagen vände det igen. Med åren blev han en ganska trygg, lugn och harmonisk hund och jag var hans liv, hans trygghet. För Chock fanns bara jag. Vi hade en samhörighet som inte går att beskriva. Vi förstod varandra till fullo, utan ord. När han blev sjuk -07 fanns det inget hopp om att han skulle bli gammal. Från den dagen visste jag att jag skulle förlora honom i förtid och jag gjorde allt för att göra hans liv så innehållsrikt som möjligt. Han gav mig så mycket glädje på alla sätt, men oxå mycket huvudbry. För i grunden var han ju ändå en mentalt dålig hund, men det som bar honom framåt var hans stora sociala kamplust och enorma arbetslust. Och jag. När han var 7 år så gac veterinären honom 6 månader till ungefär. Vi fick 2 år. 2 år fyllda av glädje och sorg. 2 år av oro och hopplöshet men oxå av hopp och ljus. Han led inte på något sätt. Han var alltid glad och positiv. Han hade sällan ont.

Vi sysselsatte oss med spår i olika former, tricks och dans. Han fick bära bollen på promenaderna och det var hans stora lycka i livet. Föremålsintresset den hunden hade önskar jag att mina schäfrar hade oxå. Det var så skönt, för ville jag att Chock skulle bli extra glad så var det bara att ta fram en boll och låta honom bära. Då strålade det om honom!

Nu är det dags att börja bearbeta sorgen tror jag, för jag känner mig som en urlakad disktrasa. Jag har förlorat flera hundar i förtid men ingen har betytt i närheten så mycket för mig som Chock. Man älskar ju alla sina djur, men jag har inte älskat någon så intensivt och djupt som Chock, och jag tror aldrig att jag kommer att göra det.

Urnan står på hyllan i vardagsrummet och där kommer den att få stå kvar tills jag känner mig redo att göra annat. Nu är han hemma och hos mig igen.

Sjuk igen?

Vira har ju behandlats i sex veckor med Ronaxan. Slutade för fem dagar sedan och inatt var hon halt på ena frambenet. På morgonen var hältan borta. Tänkte att det kanske bara var en sträckning, men i spåret idag, som var ett lätt spår på en golfbana, så betedde hon sig precis som innan det konstaterades att hon hade Anaplasma och Borrelia. Osäker och långsam och hon tappade tom spåret och det är andra gången i sitt liv hon gör det. Första gången var då hon var såhär.

Allt känns så hopplöst nu. Känns som att hon inte kommer att bli bra. 3,5 år gammal. Vi har inte gjort i närheten av allt det som tanken var. Hur ska hon kunna vara sällskapshund om hon är sjuk?
Om Anaplasman blivit kronisk?

Tror att hon ska sättas in på en kur till med Ronaxan. Om den inte heller hjälper då?
Fan fan fan!

Inte har jag bestämt mig heller för vad jag ska göra med Chocks urna :-(

Jag står snart inte ut längre. Det har nästan gått sex veckor nu, men det känns som igår. Den dagen, fy fan.
Den började med att jag gick till jobbet. Chock var som vanligt, åt sin mat och var lika glad som han alltid är. Jag jobbade dag, 7-15 och vid 9 fick jag ett sms av min sambo där han skrev att Chock kräkt. Det oroade mig inte så mycket. När jag kom hem vid 15.30 så hade han kräkt på flera ställen och var lite nere. Provade att ge honom godis, för när han inte tar det så är han sjuk. Han vill inte ha. Jag var jättetrött och la mig för att vila ett tag. Chock var ju inte pigg så jag kunde ju ändå inte åka iväg och promma med hundarna.
Chock lägger sig på fårskinnet bredvid sängen, men kommer inte till ro. Han växlar mellan att ha huvudet mot väggen och att lägga ner det på golvet. Till sist kommer han upp till mig och lägger sig på sidan längs med min kropp. När vi ligger där så känner jag hur fort han andas. kände väl på mig att det var något och resten står i tidigare inlägg.

Jag funderar mycket på vad jag kunde gjort annorlunda, hur hans liv var och om jag gjorde tillräckligt för honom de 9,5 åren han fanns hos mig. Jag har ju haft honom sedan tre veckors ålder. Han kom dagarna innan jag sålde min häst.

Yessy sprang på honom i skogen och han blev jättehalt. Han tål ju inte NSAID preparat så han fick fem Cartophensprutor på 6 veckor. Vet trodde att de var dessa som orsakade magblödningen.

Hade jag varit mera uppmärksam så hade inte Yessy sprungit på honom och då hade han levt nu. Den sista dagen tillbringade han ensam hemma när han mådde dåligt. Det är något jag har svårt att komma över.

Han aska finns hos vet sedan två veckor tillbaka men jag kommer mig inte för att hämta den. Jag vet inte vad jag ska göra med den! Jag vill ha honom hos mig, men samtidigt känns det lite konstigt att ha honom på en hylla. Måste bestämma mig snart.

Jag gråter fortfarande varje dag. Jag saknar honom otroligt mycket! jag har bara drömt om honom en enda gång, trots att jag hoppas att jag ska göra det varje gång jag går och lägger mig.
Ibland känns det som jag lever i ett vakum och lilla minsta negativ sak som händer blir en jättegrej för mig just nu. Har ingen kontroll alls på mina känslor. Jag lever på, jobbar, tränar med hundarna osv men det mesta känns meningslöst. Jag gör det för att inte deppa ner mig totalt. Jag tror inte att folk märker hur dåligt jag faktiskt mår, inte ens min sambo, och det är nog lika bra det.