Älskade saknade Chocken!

Den 23 September klockan 20.00 lämande Chock mig.

Livet går vidare. Idag flyttade jag Chocks specialmadrass från hans sovplats i sovrummet. Vira fick den för hon brukar ligga istället. Plockade undan hans sele och täcke från hatthyllan oxå och tog undan hans skål. Bilen är jag inte redo att fixa till ännu så den tomma buren får stå kvar ett tag till. Känns så konstigt att sätta in Yessy i dubbelburen där Chock brukar ligga bara. Har varit iväg och tränat idag och det gick riktigt bra. Var skönt att komma ut ett par timmar och tänka på annat även om jag säkert tänker på Chock var tionde minut ändå. Har druckit en Gainomax idag iallafall och ska försöka äta mat ikväll. Nu vill jag få lite energi så jag kan leva normalt snart igen och inte sova halva dygnet. Just nu är det tungt. Varit hemma i en timme ungefär och det enda jag kan tänka på är Chock. Det känns så overkligt att jag aldrig mera kommer att se honom. Så fort jag blundar ser jag han med en leksak i munnen, ivrig och på att få en ta tag tag och kampa. Hans blick, så pigg och vaken. Alltid så förväntansfull på att nåt kul ska hända. När jag går ut med de andra ser jag honom gå framför mig, lite stelt. Jag bara väntar på att få stanna hela tiden för att han ska kissa eller lukta. Så är inte prmenaderna nu. De andra två går och vill helst bara framåt och prommisen som brukar ta 30 minuter tar en kvart. Jag saknar honom så jag går i bitar snart och jag vill inte sluta se honom eller täka på honom heller. Jag önskar att jag drömde om honom men det gör jag tyvärr inte. Då kunde jag få träffa honom där iallafall. Jag önskar att jag kände mig nöjd med beslutet att ta bort honom, men det gör jag inte. Det kändes rätt då, men nu i efterhand så tror jag att det funnits mer att göra, utan att utsätta honom för lidande. Det är det värsta, att jag inte var klar. Att de kom så hastigt. Att jag inte fick den där sista promenaden eller lekstunden, att jag inte tog ett riktigt farväl på ett sätt som kändes bra. Han mådde ju inte bra i torsdags så det hade inte varit rätt mot honom att gå en prom eller busa bara för att jag hade velat det heller. Det bandet vi hade kommer jag aldrig få uppleva igen med någon hund, för han var verkligen speciel för mig. Allt vi gått igenom, från dagen jag fick hem honom, och allt han varit med mig genom i livet. Ha var verkligen min Hund och sedan första gången han skadade sig så har jag gråtit varje gång jag tänkt på att han inte kommer att finnas kvar för alltid. Jag har gått igenom om och om igen när, hur och vart det är dags, vad vi ska göra innan och så. Men nu är han borta och jag får försöka att ta tag i mig själv snart. Men så länge jag kan ska jag blunda och se honom framför mig. Finns det en hundhimmel så är han där nu och leker med en pinne, kanske med Dixon.